01 — 08
I musiken har kroppen blivit den ultimata varan
Kvinnliga rappare och r’n’b-artister sjunger om kroppskam, sviktande självförtroende och skönhetsingrepp. DN:s Frida Söderqvist ser utseendefixeringens baksidor kulminera hos artister som SZA, Iggy Azalea, PinkPantheress och Nicki Minaj.
av Frida Söderqvist för
DAGENS NYHETER 2024
Läs mer↗
Om musiken i ”Boy’s a liar, pt. 2” är sprittande glad är texten dess ledsna motpol. ”Take a look inside your heart/Is there any room for me?”, inleder PinkPantheress. Låten, med Ice Spice på gästvers, har blivit Tiktok-favorit och global hit på bara några veckor. ”Because you only want to hold me / When I'm looking good enough”, sjunger den brittiska artisten vidare.
PinkPantheress är 21 år och släpper egenproducerad drum’n’bass-danspop sedan två år tillbaka. Efter att tidigare hållit sig relativt anonym har hon nu börjat visa sitt ansikte. I en intervju med NME berättar hon att valet varit medvetet. Hon tycker inte om att se bilder på sig själv. Hennes kroppsbild är skev eftersom hon har lidit av dysmorfofobi, det vill säga upplevd fulhet, hela sitt liv.
Men medan PinkPantheress helst vill gömma sig bakom musiken så har den australiensiska rapparen Iggy Azalea valt att göra tvärtom. Azalea har lagt musikkarriären på hyllan men fortsätter sitt artisteri genom att, som hon själv uttrycker det, kommodifiera sin kropp. I konstprojektet ”Hotter than hell” på Onlyfans släpper hon naket innehåll som medlemmar betalar för att se. Azalea säger i podden ”High low with EmRata” att ”skivbolagen tjänade så mycket pengar på min kropp”. Nu, som ”kurvig kropp-influencer”, är det i stället hon själv som profiterar.
Det har passerat nästan ett decennium sedan Vogue 2014 proklamerade att vi lever i ”The era of the big booty”. Bevisen hette bland annat Jennifer Lopez, Kim Kardashian och Iggy Azalea. Lopez hade gjort den välformade baken synonym med sex appeal, och nu syntes den överallt. Modetidningsjätten, som i artikeln helt ignorerade den fylliga rumpans obestridda status i svarta och latinamerikanska kretsar, blev med sin trendspaning anklagad för att vara pinsamt vit och pinsamt sent ute. Nu i efterhand kan artikeln i Vogue ses som en tidsmarkör för när vita kvinnor erkänner ett ideal som inte tidigare funnits för dem. Från ”Ser min rumpa stor ut i den här?”– scener i film och tv där en kvinnlig karaktär missnöjt betraktade sin kropp i spegeln, blev alltså den stora rumpan gradvis mainstream.
Detta ökade också antalet brazilian butt lifts (BBL) – känt som ett av de farligaste estetiska ingreppen som kan genomgås – med nästan 80 procent mellan åren 2015 och 2021. Men så plötsligt började det gå rykten om att Kim Kardashian förminskat sin rumpstorlek och sedan dess har det spekulerats i att vi är på väg mot ett osunt size zero-ideal igen. Senast ”heroin chic” var i ropet var på nittiotalet då Kate Moss och Jodie Kidds beniga kroppar hyllades av modebranschen.
Men även om modevärlden, med sina cirkulära trender och motreaktioner, vill se ett vitt och smalt ideal igen, så är populärmusiken mindre vit än någonsin. Som musikgenre har rap och hiphop ökat i popularitet och länge dominerat topplistorna. I hiphoppen har den stora rumpan alltid varit ett ideal – långt innan Kim Kardashian och Kylie Jenner började appropriera svarta kvinnors utseenden och gifte sig med (och skiljde sig från) var sin rapartist.
2. Ice Spice och PinkPantheress gör just nu succé med hitlåten ”Boy’s a liar, pt. 2”.
Foto: Mia Teresa
I en intervju med Joe Budden Tv från i fjol reflekterar den 40-åriga rapparen Nicki Minaj över sin långa karriär och sina erfarenheter av att vara kvinna i en bransch där kroppsidealen är skyhöga. Budden, själv en före detta rapartist, ser den stora rumpan som en del i ”startpaketet för kvinnliga rappare”. Minaj menar, i sin tur, att hon själv är förlagan. Det går inte att se en kvinnlig rappare nuförtiden som inte har stor rumpa och färgglatt hår, säger hon och citerar sina egna, ikoniska textrader: ”pink wig, thick ass, give ‘em whiplash.” Men hur kom den unga Nicki Minaj fram till att hon ville se ut så, och fixa rumpan på kosmetisk väg?
Under sina första år som artist, runt 2007–2008, umgicks Minaj mycket med de manliga artistkollegorna från skivlabeln Cash Money, däribland Lil Wayne. Han var den hetaste rapartisten då och hon betraktade honom som sin mentor. I studion kunde Lil Wayne fälla kommentarer om Minajs kropp och skämta om vilka attribut den saknade. Hon tog åt sig, kände sig mindre värd än de kurviga musorna som han tog med sig till musikstudion. Att hon inte dög kroppsmässigt satte sig djupt. I dag säger hon att hon önskar att hon hade uppskattat sig själv mer.
Även hos den hyllade r’n’b-artisten SZA är osäkerhet och kroppskomplex centrala teman. Hon, vars senaste album ”SOS” under nio veckor legat etta på Billboardlistan, räds ingenting i sitt dagbokslika låtskrivande. I låtar som ”Garden (Say it like dat)” och ”Supermodel” berättar hon om bekräftelsebehov och hur hon jämför sig med andra tjejer – så naket att det gränsar till det genanta.
I ”Conceited” från senaste skivan sjunger SZA att hon har lagt sig under kniven: ”I just got my body done, ain’t got no guilt about it.” Den 33-åriga r'n'b-stjärnan publicerade även ett par Instagraminlägg med videoklipp där det var ganska uppenbart att hon inte enbart hade gått upp i vikt som många trott – hennes rumpa stack ut mer, höfterna var bredare än förut. Twitter svämmade över med kommentarer av typen: ”SZA:s BBL är den bästa jag sett.”
I realtid har vi fått följa hennes osäkerheter genom de hudlösa låttexterna, för att sedan se henne ta itu med komplexen. En video med SZA:s nya kropp postas – två miljoner gillar den, Kylie Jenner gillar den. Det hela framstår som så okomplicerat. Och, i mångas ögon, åtråvärt.
4. ”Det går inte att se en kvinnlig rappare nuförtiden som inte har stor rumpa och färgglatt hår”, säger Nicki Minaj i en intervju.
Foto: Ole Berg-Rusten/TT
Kroppskomplexen, ätstörningarna och dysmorfofobin har blivit en närmast internaliserad del av den samtida populärkulturen. Musikindustrin premierar en viss kroppstyp framför en annan och många kvinnliga artister anpassar sig till idealen. I hiphop och r’n’b gäller de ideal som i det närmaste blivit stereotypa. Allt inom ramarna för en individcentrerad, sociala medier-driven musikscen där kroppen allt mer framstår som den ultimata varan.